Värt att veta Parningen Dräktigheten Förlossningen
Ungarnas första tid Dags att flytta hemifrån Komplikationer
Värt att veta innan du parar din hona
* Att para sin hona medför alltid en viss risk, honan bär länge på ungarna jämfört med andra smådjur och de är dessutom mycket stora i förhållande till sin mamma. Komplikationer i samband med förlossningen är därför relativt vanligt. Läs mer om det under Komplikationer.
* Det är ett stort ansvar att para sin hona och sätta nya ungar till världen! Du måste vara beredd på att det kan bli svårt att få alla ungar sålda och i så fall måste du själv ha möjlighet att ta hand om dem tills du hittar nya hem. Tänk alltså efter en extra gång innan du parar din hona!
* Honan blir könsmogen redan vid 5-7 veckors ålder men hon ska aldrig paras så tidigt! Lagom ålder för första parningen är 5-10 månader beroende på hur stor honan är. Jag tycker inte att man ska para en hona som väger under 800g, vänta då hellre tills hon har växt till sig lite. Det är givetvis inte heller bra att para en fet hona, risken för komplikationer i samband med dräktigheten är då större än för en normalviktig hona. Alltså - honans kondition ska vara utmärkt när hon sätts i avel.
|
Parningen
Honan kan bara bli parad när hon brunstar, då spricker den hinna som täcker för könsöppningen upp. Honan är brunstig i ett dygn ca var 14:e till 16:e dag och det är alltså bara då som hon kan bli befruktad av en hane. Innan parningen uppvaktar hanen honan genom att gå runt henne och vicka på rumpan samtidigt som han kurrar lågt. Om honan inte är brunstig försöker hon hålla hanen ifrån sig genom att springa iväg från honom och ibland även kissa honom rakt i ansiktet(!).  En del honor kan bli väldigt arga på hanen och hugger efter honom när han försöker komma nära. Detta ordnar dock upp sig så fort honan blir brunstig, då låter hon hanen få bestiga henne. Efter parningen tvättar sig både honan och hanen noga och om du lyfter upp honan så kan du oftast se en vit "propp" som täpper till hennes könsöppning. Det är inte säkert att honan blir dräktig redan vid första parningen, ibland krävs två eller tre parningar innan hon blir befruktad och foster börjar växa i magen på henne. Du vet säkert att honan är dräktig om hon inte har brunstat på 3 veckor. Ett annat tecken på att honan är dräktig är att hon dricker mer vatten, dels när hon är lågdräktig, alltså i början av dräktigheten, men också i slutet av dräktigheten. |
Dräktigheten
En marsvinshona är dräktig i 10 veckor, 63-73 dygn, och föder vanligen 2-5 ungar men både färre och fler ungar förekommer. Hon går oftast dräktig längre tid om det är få ungar (1-3) och kortare tid om det är många (4-6). En dräktig hona har ett mycket större c-vitaminbehov än andra marsvin, det är alltså viktigt att ge henne extra mycket c-vitaminrika grönsaker t.ex vitkål, persilja, paprika och broccoli. Man kan även, för att vara på den säkra sidan, lösa upp en knivsudd askorbinsyra (köpes i vanlig mataffär) i dricksvattnet. Kraftfoder bör man ge som vanligt under dräktigheten.
Den första tiden av dräktigheten märker man ingen större skillnad på honan men så småningom börjar hon bli rundare om magen och efter 6 veckor kan man tydligt känna ungarna. Vana människor kan till och med känna foster redan efter 4 veckor, det är dock inget som man ska försöka sig på om man är ovan. Risken finns att man skadar honan eller fostren. De första fosterrörelserna brukar man känna när det är ungefär 3 veckor kvar till födseln och nu ökar honan stadigt i vikt och börjar bli alltmer otymplig. De sista veckorna innan förlossningen ser honan sprickfärdig ut och det är svårt att förstå hur hon kan röra sig så pass obehindrat som hon gör. Man ska vara försiktig när man lyfter honan de sista veckorna, lyft henne inte mer än nödvändigt och stötta då magen hela tiden!
Marsvin verkar helst vilja föda sina ungar på dagen och man har ofta turen att få se förlossningen. |
Förlossningen
1-3 dygn innan själva förlossningen börjar honans kropp förbereda sig genom att bäckenbenen blir lösare så att ungarna ska kunna passera där. Man kan känna detta längst ner vid svanskotan, bäckenbenen känns lösa och när det är en glipa på ett och ett halvt fingers bredd är det när som helst dags för förlossningen. Honan boar inte på samma sätt som t.ex kaniner  utan föder helt utan förvarning, ofta på favoritplatsen i buren. Hon föder tyst och snabbt och det tar oftast inte mer än tjugo minuter innan det hela är färdigt och alla ungarna är ute. Honan krystar ut en unge i taget samtidigt som hon böjer huvudet mellan benen och drar fram ungen. Varje unge tvättas mycket noggrant, fosterhinnor slickas av och navelsträngen bits av. När honan är färdig med den första ungen är det ofta dags för nästa, samma procedur upprepas tills alla ungar är ute. Efter förlossningen äter honan upp några eller alla moderkakor. Marsvinsungar väger normalt mellan 55 och 130 g när de föds. |
Ungarnas första tid
Det är väldigt fascinerande att se de alldeles nyfödda ungarna knata omkring i buren och tampas med höstrån som är dubbel så långa som de själva. De är fullt utvecklade och ser ut som små mini-marsvin, fast med ett huvud som utgör hälften av kroppslängden.
Marsvinsungar är oftast väldigt försigkomna och börjar äta av den mat som finns i buren redan under det första levnadsdygnet. De diar givetvis också sin mamma. Bra att veta är att hennes mjölk dock inte rinner till förrän efter upp till 12 timmar, det är alltså ingen fara om man lägger märke till att ungarna inte diar under det första dygnet. Ungarna fortsätter sedan att dia tills de är ungefär 3 veckor gamla. Då har de istället övergått till mer och mer fast föda och klarar sig utan mammans mjölk. Det är bra att väga marsvinsungarna den första veckan, de ska gå upp minst 5 g per dag och gör de inte det så kanske man måste sätta in stödmatning. De kan dock stå still i vikt de 2-3 första dagarna efter födseln.
|
Dags att flytta hemifrån
När ungarna är 4 veckor gamla måste man skilja hanarna från sin mamma och sina systrar, de kan nämligen bli könsmogna redan då och det är bara dumt att riskera att en liten honunge blir dräktig. Att könsbestämma ungarna kan dock vara lite knepigt om man är ovan, det är förstås lättare om man har ungar av båda könen. Hanarnas kön kan liknas vid bokstaven "i", de har en liten "plupp" ovanför analöppning medan honor saknar detta. Deras kön ser mer ut som ett stort "Y".
Hanungarna kan man sätta in till pappan eller ett annat vuxet hanmarsvin, det fungerar  oftast alldeles utmärkt och ungarna får sin sista lektion i "marsvinsvett" innan de flyttar hemifrån. Man kan låta marsvinsungarna flytta hemifrån när de är 6 veckor gamla, det är dock bara bra om man har möjlighet att ha kvar dem ytterligare någon vecka. Då hinner de vänja sig vid ett liv utan mamman innan de flyttar till sin nya familj och byter miljö.
Kom ihåg att upplysa köparna om att marsvin är flockdjur och inte bör leva ensamma, sälj därför också bara marsvin två och två om köparen inte redan har ett marsvin hemma förstås. Skicka gärna med ett litet faktablad där du bl.a kan lista grönsaker som marsvinen är vana att äta.
|
Komplikationer
Det finns en del komplikationer som den dräktiga marsvinshonan och hennes ungar kan råka ut för. Nedan har jag listat de vanligaste sjukdomarna och problemen och också lite tips på hur man åtgärdar dessa.
* Toxicos - kallas även dräktighetsförgiftning och kan leda till döden för både hona och ungar om man inte upptäcker och behandlar det i tid. Tyvärr är det svårbehandlat och om en hona väl har utvecklat toxicos så kan det vara mycket svårt att bota henne. Symtomen är resta nackhår, anorexi (honan äter inget), acetondoftande andedräkt och håglöshet. Man ska dock inte bli alltför orolig om honan inte har någon matlust i slutet av dräktigheten, det är vanligt att hon inte äter någonting dygnet innan förlossningen. Men om hennes matvägran håller i sig längre än så och hon ser dålig ut så ska man absolut utgå från att hon har drabbats av toxicos och behandla henne för det.
Sjukdomen drabbar honan i slutet av dräktigheten (sista 2 veckorna) eller strax efter förlossningen. Orsaken till sjukdomen är inte helt känd men honans kropp börjar bryta ner glukosdepåerna i levern och detta leder så småningom till att honan förgiftas av nedbrytningsprodukterna. Gifterna går även ut i hennes mjölk och det är därför viktigt att genast ta bort ungarna från sin mamma om man misstänker att honan håller på att utveckla toxicos.
Om man upptäcker sjukdomen på ett tidigt stadium kan man försöka häva den genom att handmata honan och tvinga i henne näring. Man ska också truga henne ofta med sånt som hon brukar tycka om t.ex läckerheter som persilja, solrosskott, paprika och gräs. Man bör handmata henne med en spruta (utan nål) i munnen var tredje timme. Man kan t.ex ge henne Fortimel näringsdryck (köpes på Apotek), mixade grönsaker, morots- och päronpuré, Dr Kousas risdiet utblandat med hövatten, Dofilus och Proviva jordgubbsdryck eller nyponsoppa. Det är också viktigt att hon får i sig de c-vitaminer som hon missar i och med att hon inte äter. Blanda därför ut en knivsudd askorbinsyra (ren c-vitamin som köpes i vanlig mataffär) med lite vatten och ge direkt i munnen. Det är också viktigt att hålla henne varm, sätt henne i en transportbur eller mindre låda och linda in henne i en handduk. Lägg gärna i en varmvattenflaska om du har en sådan. Men kom ihåg att låta henne få träffa andra marsvin några gånger om dagen, det kan stimulera henne till att äta och kanske pigga upp lite också. Sök också veterinär på en gång om du misstänker toxicos, honan behöver nämligen få cortison utskrivet. Man kan även ge propylenglykol (finns på Apoteket).
Det finns en del saker som man kan tänka på om man vill undvika toxicos (vilket man naturligtvis vill!). Riskfaktorer för att utveckla sjukdomen är t.ex fetma, stress (som förflyttning till annan bur, byte av burkamrater, att lyfta upp honan om hon är ovan m.m.) och fasta mellan måltider. Om man ser till att inte para en överviktig hona, låter henne motionera mycket, ser till att höet aldrig tar slut och inte gör några drastiska förändringar i hennes liv den sista tiden av dräktigheten så har man gjort det man kan för att förhindra att sjukdomen utvecklas, det är dock ingen garanti tyvärr.
* Eclampsi (kalkbrist) - kan uppträda de närmaste dagarna efter förlossningen när ungarna har börjat dia för fullt. Detta yttrar sig som kramper och kan se otäckt ut men som tur är är det lätt att bota. Ge honan vanlig komjölk eller Kalciumtabletter upplösta i vatten (kan köpas på Apoteket) i en spruta (utan nål) i munnen, ge henne lite en gång i halvtimmen tills hon blir bättre. Fortsätt sedan med behandlingen en gång i timmen tills hon är helt tillfrisknad. Kramperna bör vara helt borta efter 2-3 timmar. Ge henne även lite extra kalcium den närmaste tiden framöver för att undvika att hon insjuknar igen.
* Död unge som fastnat - Om man har otur kan man råka ut för att en död unge fastnar på vägen ut. Honan krystar och krystar men får inte ut ungen. Det man kan göra då är att ta tag i den del av ungen som sticker ut och försiktigt dra ut den samtidigt som honan krystar, dra absolut inte mellan värkarna eftersom man då riskerar att hela livmodern följer med och honan får livmoderframfall.
* Moderlösa ungar och handmatning - Ibland händer det tyvärr att marsvinsmamman inte överlever förlossningen av olika anledningar men att hennes ungar i alla fall klarar sig. Man måste då bestämma sig för om man vill ge bebisarna en chans eller om man ska låta naturen ha sin gång och låta dem somna in. Jag själv skulle aldrig klara av det senare alternativet utan skulle alltid göra ett försök i alla fall.
Det absolut bästa är att hitta en fostermamma till ungarna. Om man inte själv har någon hona med små bebisar så kan man vända sig till en uppfödare och fråga om de kan ta emot dem. Oftast fungerar det jättebra att sätta in de nyfödda bebisarna till en hona med lite äldre ungar. Jag har själv varit med om detta, en av mina honor blev fostermamma till en liten moderlös unge. Min honas ungar var då bara två dygn gamla och det fungerade utmärkt att sätta in ännu en liten till henne. Hon tog emot ungen utan att tveka och började genast att tvätta den. Den nya bebisen förstod dock aldrig att hon skulle dia så hon växte upp helt utan marsvinsmjölk men klarade sig trots detta och är idag en normalstor och jättefin hona!
Det bästa är förstås att de moderlösa ungarna får en fostermamma som de diar av men om detta inte fungerar så får man försöka lösa det på annat sätt. Om det inte går att hitta någon hona som har egna ungar kan man sätta in bebisarna till ett annat snällt vuxet marsvin. Det är mycket viktigt att ungarna växer upp bland marsvin så att de snappar upp sina artfränders naturliga beteenden och lär sig att bli marsvin.
Om ungarna inte har någon att dia så måste man handmata dem, detta görs lättast med en liten spruta utan nål. Spruta inte in maten i munnen på ungarna utan droppa istället lite på läpparna som de sedan kan slicka i sig, risken är annars att ungen drar ner mat i lungorna och utvecklar lunginflammation. Ungarna vänjer sig snabbt vid sprutmatningen och lär sig att det är du som ger dem mat, ofta reagerar de så fort de hör matarens röst. Det finns dock även nackdelar med detta - ungarna kan bli så fixerade vid sprutan att de vägrar släppa den och biter sig fast vid allt som kommer i deras väg... även människofingrar! Det är därför bra att försöka få ungarna att äta från fat så tidigt som möjligt.
Man måste mata ungarna ofta, till en början var 3-4 timme, och man kan då ge dem så mycket som de orkar äta (ca 0,3 ml i början och så småningom upp till 2 ml). Man kan mata dem med Semper modersmjölksersättning för människor och om ungarna äter från fat kan man blanda ut mjölkersättningen med t.ex vetekli, Dr Kousas ris- eller vetediet eller vetegroddar för att få en mer grötliknande konsistens. Ungarna blir ofta alldeles nerkladdade på mage och framben när de står på fatet och äter, det är då viktigt att torka av dem efter varje måltid. Försök även få ungarna att äta så mycket fast föda som möjligt, riv morötter fint, skär små strimlor av vitkål och persilja eller plocka gräs. Försök fresta dem så mycket som möjligt så att de lär sig att äta även "vanlig" mat. Man kan sluta med handmatningen vid ungefär samma ålder som ungarna i vanliga fall slutar dia - dvs vid 3 veckors ålder. Detta förutsätter förstås att ungarna äter hö, grönsaker och kraftfoder med god aptit. |
Upp
|