Vid 17.40 söndagen den 25 februari 2001 hade Elsie gått 67 dagar på sin dräktighet. Jag satt i mitt rum när jag hörde hur hon pep till ute i köket och jag skyndade så klart dit. Hon hade börjat föda!! Först kom en liten goldenbebis med en vit fläck i nacken och på ena tassen. Strax efter kom till min förvåning en till goldenbebbe men med bara några vita strån i nacken. Det visade sig senare att den förstfödda var en hona och den andra en hane. Sedan avtog Elsies värkar och hon tvättade de små noggrannt och omsorgsfullt, men jag såg att hon hade bebisar kvar i magen...och mycket riktigt, efter ca en halvtimme fick hon värkar igen men inga fler ungar kom. Jag ringde runt till marsvinskunniga människor och beslöt till slut att åka in till djursjukhuset Ultuna här i Uppsala.

Väl inne konstaterade veterinären att Elsie fortfarande hade kvar två ungar i magen. De försökte pressa ner dem men ingenting hjälpte. Hon fick även en spruta som skulle göra hennes värkar kraftigare men den hade ingen effekt. Vi väntade och väntade på att nåt skulle hända men ingenting hände. Till slut insåg jag att vi inte kunde vänta längre, stackars Elsie var alldeles utmattad efter närmare 3 timmars krystande och hon såg verkligen plågad ut. "Snälla matte låt mig slippa det här nu!" såg hon ut att vilja säga till mig. Jag beslöt att låta henne somna in så hon fick en spruta och somnade därefter sakta in i min famn på kvällen vid 22-tiden den 25/2 och vi kände oss fruktansvärt ledsna. Hur skulle det gå med ungarna nu då?

Som tur var hade vi ju Greta som skulle få sina ungar vilken dag som helst, om vi bara kunde hålla liv i de små tills dess så kanske, kanske skulle det gå vägen. Vi handmatade dem med Fortimel näringsdryck för människor samt lite Dofilus för att hålla deras små magar i form. Eftersom jag var tvungen att gå i skolan på dagarna var min mamma så gullig att hon tog hand om dem då. Två dagar efter deras dramatiska födelse fick Greta äntligen sin efterlängtade kull, fyra små bebbar blev det och vi planerade att sätta ner de små moderslösa bebisarna till henne så fort hennes mjölk hade runnit till. Tyvärr hann vi aldrig göra det, den lilla killen dog på natten mellan den 26 och 27 februari och tjejen dog senare på dagen den 27:e. Det gick verkligen jättefort, dagen innan de dog var båda två jättepigga och hoppade och skuttade som små popcorn! Hungriga var de också i början men något gick snett och de slutade äta. De vägrade helt enkelt att öppna munnen och de vände och vred på sig så att det var omöjligt att få i dem någonting. De fick så småningom diarré och det var då vi förstod att vi antagligen inte skulle kunna rädda dem.
Jag kommer alltid att minnas deras förväntansfulla blickar när man kom med matsprutan och deras ystra skutt när de hade ätit färdigt. Jag hade tänkt spara den lilla honan om hon hade överlevt, som ett minne av min sötnos Elsie och det känns fruktansvärt sorgligt att jag inte ens kunde få det...